196
Ja visst. Gud ske pris!
Vet farmor vad? sa han plötsligt. Vet farmor vad jag tror?
Jag tror, att de tycker det är roligt att se en idiot. Det är klart. Annars skulle de inte betala. Men jag tror någonting annat också. Jag tror, att de tycker synd om mig.
Ja, det kan du tro! svarade farmor och reste sig. Nu kom Emma och anmälde, att maten stod på bordet. Farmor lunkade åstad, som om hon haft brått. Men i dörren hann Nathan upp henne och tog henne i armen. Han började viska. Och han vred sig och blinkade och stammade som förr, då han var ängslig. Han sa:
Om inte farmor misstycker? Men farmor får inte bli ond! De här pengarna. Jag vet inte. Jag skulle så gärna vilja. Har farmor någonting emot, att jag ger dem åt Axelsson? Men farmor får inte bli ond!
Jo, hon blev ond. Hon blev ond, så att det sa kluck i hjärtat.
Är du galen? skrek hon.
Men hon behärskade sig genast. Hon muttrade:
Det är dina pengar.
De gingo ut i salen och åto av de fjorton assietterna och de fyra rätterna och efterrätten. Och de pratade kors och tvärs; alla utom farmor. Fram mot slutet av måltiden, ringde det på porten. De sprutto till, som man gör, då någon kommer sent och oväntat. Emma gick och öppnade.
Det var bara herr Gawenstein.
