Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Herr Gawensteins fräckhet och envishet förargade dem. August åtog sig att näpsa honom. De båda glasen i herrummet hade så småningom skänkt honom ett behagligt mått av självförtroende. Han började ana, att han i själva verket icke var den stackars odåga, man höll honom för. Han kunde inte exakt erinra sig sina förtjänster, men han trodde, att han skulle se dem klarare dagen därpå, då den lätta spritångan fördunstat. I varje fall tillhörde han en gammal, förnäm borgarsläkt. Redan hans farfars farfar hade varit rådman i staden. Det var en borgerlig adel, som en fördömd schackerjude ej kunde ostraffad förolämpa. Dessutom trodde han sig veta, att det fanns en lag, som förbjöd judar att intränga i kristna hem. Han tyckte sig minnas, att det var strängt straff på det. Han trodde, att han skulle kunna låta häkta herr Gawenstein. Han trodde och han tyckte, och fast han icke kunde precisera, vad han trodde och tyckte, kände han med dunkel visshet, att han hade rätt. Han reste sig och vandrade med långa, tunga och något dröjande steg mot förstugan, fast besluten att krossa herr Gawenstein. Axel fann det rådligast att följa honom; likaså Frida. Emellertid lyckades herr Gawenstein stilla deras förargelse och väcka deras intresse. Han hade ett förslag att göra dem, men det kunde icke gärna diskuteras i farmors närvaro. När de hörde, att förslaget ej kunde diskuteras i farmors närvaro, stegrades deras intresse ytterligare. De stängde salsdörrarna och bådo herr Gawenstein stiga in i herrummet.

Farmor anade ingenting, hon visste knappt, att herr Gawenstein fanns i huset. Hon satt och tänkte på, vad barnen