Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
199

orkade inte längre hålla sig uppe, men själv trodde hon, att hon var ödmjuk och att hennes ödmjukhet skulle bryta ringen omkring henne. Hon trodde, att hon hade någonting stort att komma med, som skulle slå dem med häpnad och röra dem ända ned i hjärterötterna. Hon var barnslig. Hon trodde, att allting blir bra igen, bara man ber om förlåtelse.

Och hon kom skamligt till korta. Det visade sig, att hon inte visste stort mer om sig själv än om andra. Hon var förbi visserligen men alls inte ödmjuk. Det gick så galet, som det kunde gå. Hon blev ond. Men hon behärskade sig och lyckades ännu behålla sin värdighet.

Hon sökte Nathan och fann honom i köket och så gott som i famn på den där Emma. Han skrattade som en tosing och orsaken var inte svår att finna. Runt omkring honom lågo paketen med allehanda förnödenheter, somliga öppnade, andra upprivna i kanten. Han skrattade åt farmor. Emma gjorde sig lustig över henne, själva tiggegubben flåsade fram skratt mellan sina slaka läppar, och Axelsson stod och såg på. Det var rätta ögonblicket att falla på knä och ropa: Käre son, förlåt mig! Jag har felat.

Ty djupare ödmjukhet kunde ingen människa begära, ej heller Vår Herre. Men hon tänkte: Nu blir jag ond. Och sen är det slut.

Hon gick fram mot dem och de tör väl ha sett, hur det var fatt. Skrattet tystnade ögonblickligen. Emma tryckte sig upp mot väggen, tiggegubben hukade sig ned. Hon såg deras förskräckelse och den skänkte henne en bister och bitter glädje. Hon tänkte:

Jag tror minsann, att de har rätt. Jag tror minsann, att jag är en elak käring. Gud ske pris!

Det eggade henne ytterligare, men hon behärskade sig. Hon ville spara på vreden, eftersom den var det sista, hon hade kvar. Hon vände sig mot Axelsson och fick se något, som kom henne att baxna. Så när hade hon brustit i skratt. Axelsson grät. Han hade fått sina pengar och han grät. Han