200
hade torkat sina tårar med handen och handen hade varit smutsig. De yviga brynen hade fuktats och hängde i stripor och mellan stirrade de rödsprängda fula gamla ögonen fram. Gud ske pris, tänkte hon, att jag fick se Axelsson rörd. Här har han gått mulen och tvär som en olycka i alla väder men nu är han rörd till tårar. Vad det finns mycket, som är rörande i världen fast det mest är sånt, som elaka käringar inte begriper.
Hon fick ett nytt infall, som ingenting hade med ödmjukheten att skaffa. Hon sa:
Ja, tänk att Axelsson skulle få rätt!
Och hon berättade, hur som Axelsson beständigt tagit Nathan i försvar, då farmor beskyllde honom för odygd och otyg. Hon ljög och bredde på, ty hon tog för givet att hon kunde breda på utan risk att bli motsagd. Och hon fick rätt. När Axelsson hörde, att han tyckt om pojken och tagit honom i försvar, grät han ännu ymnigare. Han nickade och hickade och mindes. Farmor brast i skratt.
Men hon behärskade sig; hon hade inte lust att skratta ännu. Hon betraktade Nathan och hon tänkte: De ha rätt i alla fall och jag har orätt. Jag har aldrig hållit av honom. Hur skulle jag kunna hålla av ett sånt kräk? Jag vet väl, hur svårt jag hade att tåla Jonathan. Och ändå var han karl nog att skämmas.
Hon sa:
Har ni hört, hur finurligt Nathan förtjänar sina pengar?
Berätta! befallde hon. Han ville inte, men hon behövde bara ta ett steg emot honom, så började han berätta, hackande och stammande. Hon hjälpte honom på traven. Och då? sa hon. Hur gjorde du då? Hur var det då? Hon plockade hela berättelsen ur honom bit för bit och från början till slut. Och hur bär du dig åt nu? fortsatte hon. Du kan ju inte bli riktigt rolig med mindre du blir skrämd? Och du har väl inte en död kamrat hängande över huvudet för jämnan? Hur bär du dig nu åt?
Det ville han inte bekänna.
