Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

202

kelse. Men den som driver apspel med sitt elände och prålar med sin svaghet, den är en ärkefigur. Det är gement.

Och nu vet du, vad jag tänker om dig. Hade du tiggt vid min dörr, så hade jag inte kört bort dig. Titta på det där gamla kräket, där sitter; jag kör inte bort honom. Eller titta på det orkeslösa nötet, som jag klätt och fött i femtio år för att han skulle vända sig emot mig i sista ögonblicket. Jag kör inte bort honom. Men dig kör jag bort. Du kan gå med dina pälsar. Du behöver mig inte och jag har aldrig tålt dig. Du har aldrig varit riktig; varken karl eller kvinna, varken barn eller vuxen, varken slug eller stolle. Du är inte en människa, du är en figur. Du är en enda avsky.

Han stod tätt framför henne, men hon undvek att betrakta honom. Det hade varit för otäckt att se hans grimaser, som folk brukade skratta åt. Hon fäste blicken vid tiggaren, den falske Grundholm. Och vad det led fick gubbstackarn den tanken, att hennes vrede riktade sig mot honom. Han reste sig och stod där med skälvande knän, famlande omkring sig efter hatten och käppen. Just som hon slutade att tala, fick hon klart för sig, att hon skrämt gubben. Hon gitte inte lugna honom med ord, men hon gick bort och klappade honom litet på axeln och kinden. Därpå lämnade hon köket. Det var hennes avsikt att genast berätta alltsammans för barnen. Hon skulle säga, att hon kört Nathan ur huset och att den, som föredrog honom framför henne också kunde följa honom. Hon behövde ingen människa, hon behövde inte ens en hund eller en katt. Hon kunde vara alldeles ensam. Hon var inte mörkrädd. Och hon var fortfarande mycket vred.