Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

204

inte, människor? Är ni idioter? Och han var förtvivlad över att de inte förstodo honom.

Sunesson anförde ett precedensfall. Hans svärfar, en bror till kommerserådet Borck, hade på sin tid sålt en egendom till vrakpris. Barnen hade lyckats ådagalägga, att gubben tidtals led av sinnesrubbning och köpet hade återgått. Borgmästarn genmälde:

Det är inte något precedensfall. Dessutom glömmer ni, att både August och jag voro närvarande vid köpets avslutande. Vi borde åtminstone ha protesterat —

Var det ingen av herrarna, som blinkade? frågade herr Gawenstein. Och han förklarade sig. Det är inte dumt att blinka, när man gör upp en kvistig affär. Det ligger en reservation i blinkningen, som man kan få gagn av efteråt. Man kan säga: Min kära vän, jag kunde inte säga dig min åsikt eller mitt rätta pris just då, men du såg ju att jag blinkade? Det är endast undantagsvis man får användning för reservationen; men det är alltid klokt att blinka.

Tack, herr Gawenstein, inföll borgmästarn, tack för lärdomen. Tyvärr är vi inte hästskojare.

Det vet jag, genmälde Gawenstein, men det var dumt i alla fall. Hade herr borgmästarn blinkat, kunde han i morgon ha gått upp till Björner och sagt så här: Min käre Björner, här har du dina pengar. Vi kunde verkligen inte hindra vår stackars mor från att besvära dig med sina galna infall men jag hoppas du såg, att jag blinkade?

Prat! röt borgmästarn och stampade i golvet. Har herrn inte något bättre förslag, så kan herrn gå.

Men August, som satt bredvid herr Gawenstein slöt honom i sin famn och höll honom kvar, vilket för resten var alldeles överflödigt. Och borgmästaren lugnade sig och sög på sin beska mustasch.

Herr Gawenstein sa:

Det finns andra sätt, herr borgmästare. Bara man är klok