och två drängar i maten. Av trettio medförda kannor mjölk lämnade han tjugufyra åt Borckarna. Flickan fick från första början en hög tanke om släkten.
I själva verket var det inte mycket bevänt med den. Den var talrik, ödsel och högfärdig. Kommerserådet hade haft en lysande tid, och något hade väl stannat i händerna. De övriga redde sig, stort mer var det icke. Ingen av dem, icke ens kommerserådet, ägde gård. En förmögen man skaffar sig en gård. Finns det en gård, som bär namnet, så finns släkten. Eljest är den bara en hop lösa människor; fattiga eller rika, det vet man just inte.
Jonathan var den förste som byggde. Han slog på stort: ett tvåvånings stenhus på hög granitsockel med tjugu eldstäder och koppartak. Byggmästaren hette Grundholm. Han var från Lillhammar och Agnes, som också var från Lillhammar, tog städsel hos honom. Han kallade sig arkitekt, vilket var nytt. Men han var ju en boksynt man med två bokhyllor och ett skåp. På väggarna hade han planscher över alla de stilar, varav byggnadskonsten består: den egyptiska, den babyloniska, den indiska, den kinesiska, den grekiska, den romerska, den bysantinska, den romanska, den gotiska, den renässanska, den barockska, den rokokoska eller fransyska, den lovisäska eller gustavianska, den klassiska och slutligen den moderna, som är den högsta, ty den väljer bland alla de andra och tar vad den behöver. Allt detta visade han Agnes redan den första kvällen och vann hennes aktning. Vidare sade han:
Jag är ungkarl och det kan vara svårt att ha en ung piga. Men det är egentligen bara om kvällarna. Håll dig undan om du kan. Och kan du inte, så blir det väl någon råd ändå. Men ett ska jag säga dig: Lås aldrig dörrn om dig, för då blir jag bara ettrig. Och slå inte ifrån dig, för då blir jag fly förbannad.
Tösen skrattade och menade, att det nog skulle gå bra. Och hon skötte honom så, att hon aldrig sade nej till någon begäran, hur okristlig den än kunde vara. Utan han
2 Farmor och Vår Herre
