Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

212

Ja, sa hon och drog lite på mun, jag har alltid trott, att jag haft de liksta barnen. Men jag kan inte ta på mig, att jag är galen bara för det.

Hon funderade, och hon lyste upp och småskrattade.

För resten skulle folk inte tro mig, om jag ändå sa det själv. De känner mig. Björner känner mig. Armfelt känner mig. Det var han, som sa att jag är försiktig och omsynt.

Det är ändå en mäktig man. Tänk på det, barn! Vad skulle han säga?

Borgmästarn log i mustaschen och klappade henne på skuldran. Han strök henne över den kullriga ryggen och svarade mycket milt och försiktigt:

Kära mor, han skulle ingenting säga. Han har varit död i tjugu år. Så han skulle ingenting säga.

Då lade farmor armen över ögonen som en barnunge gör, när det skäms. Minnet svek och det var en skam.

Herr Gawenstein triumferade.

Minnet, fru Borck! Minnet är borta! Det behövs inte mer. Då har man sitt på det torra i såna här fall. Jag hade en onkel i Lübeck —

Men farmor avbröt honom.

Stackars herrn, sa hon, herrn har nog haft det svårt med så många sjuka i släkten. Jag vet vad det vill säga, att ha sjuklingar omkring sig. Och ändå har jag trott till den dag i dag, att jag redde mig med dem. Jag trodde, att jag varit så tämligen beskedlig mot dem och att jag hjälpt dem efter förmåga. Men nu vet jag, att jag mindes tokigt. Det är med det som med Grundholm. Jag ville, att det skulle vara Grundholm, eftersom jag var van vid den stackarn. Och så tyckte Jag att det var han. Och jag ville, att jag skulle ha varit en snäll och fin fru i all min dar. Och så tyckte jag, att jag varit.

Hon sjönk hop en smula och mumlade:

Jaha, kära barn, vad är det ni vill?

Barnen svarade inte men väl herr Gawenstein med korta raska tag.