såg hon verkligen inte riktigt klok ut. Från förstugan hördes ljud av steg och skrapningar. Borgmästarn sa:
Det är ingenting farligt, mor. Det är kanske Axelsson som bär upp Nathans koffertar. Jag ska se efter.
Hon hejdade honom.
Jag vet. Det är ingenting. Det är, som det ska vara.
Lika fullt blev hon stående och lyssnade. Tyst, viskade hon. Var tysta ett slag. Då porten öppnades och stängdes, skrek hon:
Nå, hörde ni nu då?
De hörde och de undrade, men fingo strax annat att tänka på. Farmor satte sig åter i stolen och hon såg från den ene till den andre och nickade på ett hemlighetsfullt sätt, som skrämde dem. Frida började huttra och hacka tänder. Och hon hackade fram:
Mor — är — så hetsig.
Alldeles det! bekräftade Gawenstein. Fruns temperament är koleriskt. Jag hade en kär gammal moster i Hamburg. Mannen var såpsjudare och en rik och vördnadsvärd gammal man. Men hon var så där kolerisk och egen, envis. Sätt henne under förmyndare, sa jag åt barnen. Jag ber er för hennes egen skull! Men de ville inte. Och hur tror frun att det gick?
Det gick nog illa, svarade farmor. Herr Gawenstein får mig inte till något orätt ändå.
Agnes! inföll Lova. Det är en sak, som gör mig alldeles häpen. I all din tid har du skrutit med dina barn, så att ibland har det varit nästan förargligt. För det fanns inte barn i världen, som kunde förliknas vid dina.
Om hon skröt! fnissade Sunesson.
Och nu tror du, fortsatte Lova, att dina egna barn vill förmå dig att göra någonting orätt. Är inte det besynnerligt?
Farmor betraktade än en gång sina barn och än en gång skar det henne i hjärtat att se dem så slitna och nötta och sorgliga.
