Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Nu skulle hon göra rent i sitt hus.

Ja.

Men det var alldeles tomt omkring henne. Ljusen brunno i alla rum och alla fönster lyste. Faderstjället måste ha varit en säll och sällsam syn för den trötte vandraren. Men herr Gawenstein fanns inte till hands för att skildra hur säll och sällsam. Herr Gawenstein hade haft rätt. Han var bara luft och hade farit ut genom spjället. Några barn fanns där inte, varken barn eller barnbarn. Kanske hade de gömt sig i skamvrån, där det låg en karl utan huvud, eller kanske hade de krupit ut genom vindsgluggen alldeles som ängeln, som tappade en fjäder. Sunessons grinande ansikte såg hon blekna och försvinna i en fönsterrutas mörker. Lova smet ned i ett råtthål, som hon aldrig sett förr. Det fanns inte en katt en gång. Den var dränkt. Han hade kommit samma dag, Nathan försvann. Eljest hade den ingenting med Nathan att skaffa. Men det var ett tyst och lent och dystert djur, den var som tystnaden efter en bullrande pojke som dött.

Axelsson stod i ett hörn, men när hon kom närmare var det far själv och när hon kom riktigt nära var det bara en klocka, som visade halv tolv. Det fanns ett hus med upplysta rum och allehanda möbler och husgeråd. Hon kunde ha krossat några vaser, det fanns tillräckligt, eller en stol eller en lampa. Men det är inte samma sak att krossa dött och att krossa levande. Inte samma sak och inte samma smak.

Det går väl an att vara vred, då man har någon med