Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

216

sig i grytan. Att koka där ensam är orkeslöst, hemskt. Hettan flår skinnet av kroppen och bröstet spricker och hjärtat välver ut.


Hon kunde tända eld på huset.

Ja, tänkte hon, det ska jag göra.

Hon gick ut i köket och tog vad spånor som fanns i vedlåren. Hon fyllde förklädet och såg sig om efter någonting mer att bära i. Där låg på en stol ett tygstycke, svart på ena sidan och vitt på den andra. Det var nästan skapt som en liten vedbärare och hon fyllde det med spånor. Hon trodde kanske att det var en vedbärare, men det var en frackväst.

Så började hon knoga i trapporna, hon skulle upp på vind. Där skulle det ske. Men det var himla långa trappor. Och hon var trött. Hon tappade spånorna. En efter en gledo de ur vedbäraren, som var en frackväst, och lade sig beskedligt på trappstegen. Handen, som höll förklädet, började skälva. Det var de trapporna där barnen brukade leka skorstenseld, himla långa och branta trappor. Rätt vad det var släppte handen sitt grepp och där lågo spånorna. Det var också ett sätt att göra rent i sitt hus. Hon knogade på i alla fall. Hon hörde att det tassade försiktigt bakom henne. Det kunde vara någon av barnen eller pigan. Men nu ville hon vara ensam. Vreden hade försvunnit droppe efter droppe alldeles som spånorna. Någonting annat hade kommit i stället. Hon hade börjat gråta. Sorgen droppade från ögonen och från näsan och den silade fram mellan läpparna. Men den blev inte mindre eller lättare för det, den blev tyngre och tyngre. Och hon släpade den med sig ända upp på vinden och satte sig på en lår. Där satt hon och grät. Över sig hade hon koppartaket och himlen och under sig hade hon stenhuset och jorden. Hon grät och skämdes och höll västen för mun, ifall någon skulle stå i trappan och lyssna. Den fröjden skulle de inte ha.