Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
217

Ja, här sitter jag nu, sa farmor.

Jo, jag ser nog det, sa Vår Herre.

Hon talade med Vår Herre.

Ty — vem skall man tala med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinna i jorden och på jorden. Men Vår Herre är alltid till hands. Han förstår och begriper och hör på. Han sitter inte och tänker på annat. Och han minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och för sextio och för sjuttio. Det är ovärderligt för en gammal människa, som själv tappat minnet.

Farmor sa:

Det här skulle vara min födelsedag och en stor dag för mig. Och så sitter jag på en lår på en vind.

Vem har bett dig om det? sa Vår Herre.

Det kunde hon inte svara på. Utan hon tog upp saken från en annan kant.

Tänk, sa hon. Har jag inte varit klok och omsynt i all min dar, sparsam och försiktig. Och så kommer mina egna barn och skyller mig för att ha fel på förståndet.

Har du inte det då? frågade Vår Herre.

Nej! skrek farmor och tog västen från mun, så att det skulle höras. Nej! Det har jag inte!

Och ändå sitter du på en lår på en vind? Och ändå släpar du omkring med spånor och tänker tända eld på ditt hus. Det ser allt konstigt ut?

Men farmor skrek:

Nej, nej, nej! Jag är inte konstig!

Barnen, som lyssnade i trappan, hörde henne ropa så gång på gång. Och de våndades. De visste inte, att hon sökte övertyga Vår Herre.

Han sa:

Jaså. Då ska jag visa dig, hur pass konstig du är. Minns du, vad du bett mig om de sista kvällarna?

Det mindes hon nog, och hon svarade trumpet:

Att barnbarnen skulle få komma.