Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

220

Jag skulle väl ha gett honom någonting. Han var alltid så snäll, när han fick vad han ville.

Det brukar så vara, sa Vår Herre. Men nu är du stursk, min gumma lilla. Du tror, att du har någonting att ge. Vad skulle det vara?

Något kunde jag väl alltid ha, mumlade farmor.

Vi är gamla båda två, sa Vår Herre, och vi ska inte skapa oss för varandra. Du vet, att du ingenting har att ge. Eljest hade du aldrig kört bort honom. Eller vad tror du?

Hon teg. Hon hade ingenting att ge.

Det var det sorgliga i saken. Och hon skämdes och höll västen för ansiktet. Men det hjälpte inte. Vår Herre såg henne rakt in i ögonen. Det hade han gjort många gånger förr och djupast den gången, då hon satt bak stenen bak stugan och räknade sina sparpengar.

Aderton riksdaler, sa Vår Herre. Det är inte mycket mot en halv million. Och till på köpet är det far dins pengar.

Men du har kanske någonting annat ändå?

Han såg henne in i ögonen med en barmhärtig och obarmhärtig blick.

Vill du ge honom ditt klara förstånd?

Å, vad skulle han med det? mumlade farmor.

Han sa:

Å, kära, det är nog inte fråga om honom nu. Det är dig, det gäller. Vill du ge honom ditt klara förstånd?


Barnen hörde henne gråta. De gingo till henne, smygande, skrämda, skamsna. De viskade och stammade. Kära mor, sa de, kära mor. Inte ska mor sitta här och gråta. Vi menade inte illa.

Hon reste sig.

Vad är det, ni säger? muttrade hon. Sitter jag och gråter? Jag går här och stökar, det gör jag.

Hon gick utför de himla långa trapporna; barnen efter.