Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
223

Hon tog sig om näsan och tillade:

Det var en glad överraskning. Det var det.

Och hon sa till barnen:

Vad går det åt er? Känner ni inte igen Nathan? Jag kände igen honom ögonblickligen. Fast han vuxit och lagt ut.

Hon vände honom runt och granskade honom fram och bak och mumlade för sig själv:

Det blir att klä upp honom från topp till tå.

I detsamma fick hon syn på Axelsson.

Axelsson! sa hon och spände ögonen i honom. Kom det ihåg, att om han inte håller sams med Nathan, får han flytta. Jag vill inte ha något bråk i huset. Gå ut i köket.

Axelsson gick och farmor fräste efter honom:

Kan en tänka! Han har inte sett pojken på tio år, och det första han gör, kastar han sig över honom. Det är till att vara långsint.

Och farmor då? frågade Nathan. Är farmor inte ond på mig?

Hon svarade undvikande:

Det får vi väl se i morgon.

Så jag ska inte stå i skamvrån då? frågade Nathan.

Hon svarade och nu bestämt:

Nej, inte i kväll! I kväll ska vi hålla fred allesammans. Det är så sällan man har något roligt. Och nu ska vi äta lite mat, har jag tänkt mig.

Men det var ju så sent. Hon måste medgiva att det var alldeles för sent för ett stort kalas. Emma satte fram en bricka med lite uppvärmt åt Nathan och det fick räcka. Och sedan hon sett honom äta med god aptit, gick farmor och la sig.

Jag begriper inte, sa hon, men jag tror, jag är trött.