Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Farmor låg i sin säng. Hon resonerade inte med Vår Herre. Hon låg bara och tittade på nattlampan och tog sig i öronen. Och rätt vad det var, kom han tassande och satte sig på sängkanten. Inte: Vår Herre utan Nathan. En skranglig och ömklig figur, skälvande och huttrande, inte mycket kropp just, inte mycket karl. Inte karl för två styver ens vänner emellan. En figur, en urfigur. Men där satt han i alla fall.

Ska du sitta här och huttra? sa farmor. Varför går du inte och lägger dig?

Han svarade:

Jag är rädd.

Vad är du rädd för? Är du rädd för mig?

Nej, han var inte rädd för farmor. Och till bevis stack han sin hand i hennes. Det var ett gammalt fredstecken dem emellan och ett säkert bevis. Men hon kände, hur han skalv.

Vad är du rädd för då?

Det visste han inte.

Farmor sa:

Ska det vara bättre att sitta hos mig? När du är rädd.

Det var bättre.

Nå, så sitt då, sa farmor. Och hon frågade, hur han haft det.

Hon sa:

Jag har hört, att du ska ha varit dräng på en cirkus. Det kan väl inte vara mycket bevänt med?