Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Farmor bor kvar i sin gård och den är alltjämt den Borckska. Allting är sig likt. Nathan har farit till sitt land igen, Axel och Frida till sitt. Emma finns kvar, Axelsson och Grundholm, den falske. Sunesson läser sin tidning i herrummet, Lova sitter varje söndagskväll bland planscher och album i förmaket. Det är den Borckska gården. Om den är såld och till vem och när och hur och var det skedde och på vilka villkor, det minns inte farmor. Och det angår henne inte. Hon har gjort sitt. Om hon gjort rätt eller orätt, det tör bli uppenbart på den yttersta dagen. Till dess får det vila.

Ibland blir farmor en smula orolig. Hon vet inte, hur hon ska hinna med flyttningen. Betänk, att det är ett stort hus! Betänk, att det är tjugu rum, fyllda med möbler och minnen! Därtill vinden med allt sitt bråte och källaren med sitt och skamvrån med sitt. Hur ska det bli? I vilken ända ska man börja?

När den oron kommer, får Emma och Axelsson några hårda timmar. Det springs i trapporna och slås i dörrarna och dras i kistor och lårar. Och som oftast slutar det med att farmor och Emma stå mitt emot varandra, blick i blick och panna mot panna och händerna i sidorna. Emma blir nödd att ge efter. Men farmor ger också efter. Hon blir trött och går och lägger sig och somnar. När hon vaknar, har hon glömt flyttningen och oron.

Det är bra att ha ett klart förstånd och ett starkt minne. En gång måste man minnas alltsamman, hela livet; man måste se sig själv och döma. Men sen är det bäst att glömma.