Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

226

Hemma och borta, ute och inne, bara rädd. Och rädd har jag varit och rädd kommer jag att bli. Och när jag blir så gammal som farmor, kommer jag att ligga och skaka i sängen av rädsla. Men farmor ligger som ett stenhus.

Gud ske pris! sa gumman.

Men vet farmor vad? Vet farmor vad jag trodde? Vet farmor varför jag ville göra farmor till pannkaka? Jo, för kunde jag det, då skulle jag aldrig mer bli rädd.

Varför det då? undrade farmor.

Nathan skrattade:

Jo, för då hade jag väl ändå varit tusan till karl!

Det medges, sa farmor. Men man ska vara lagom stursk.

Han böjde sig fram över henne.

Säg i alla fall! bad han. Säg! Har farmor aldrig varit rädd? Bara rädd, utan orsak, bara rädd?

Nej, det hade hon sannerligen icke.

Men hon förstod och begrep att en sån där liten stackare kunde vara bara rädd. Ty det är väl orsak nog att vara en stackare.

Hon förstod och begrep; dummare var hon inte. Och hon sa:

Ska jag berätta något för dig, så går det kanske över?

Hon letade efter något att berätta och drog sig i näsan; det klarar tankarna och stärker minnet.

Låt mig se, sa hon. Har du hört någon gång, hur det var, när jag skrämde far med länsman?

Nej! Aldrig! Berätta!

Och farmor berättade.