Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

22

ting annat heller. Ett stort, svart, fult masksting i en vacker frukt. Det plågade honom över hövan. Ingen bär sitt lidande så tungt som den korrekte, ingen har större förutsättningar att bli martyr. Borck rådgjorde med arkitekten, han hotade med process, han krävde, att någonting skulle göras, han ville icke bli till åtlöje för figurerna. En gentleman får icke vara löjlig. Om det kan undvikas.

Grundholm förstod honom icke. Vad fan var det för fel med huset? För det första var det inte något fel, för det andra var det inte hans fel, för det tredje syntes det inte. Grundholm var själv en apostel. Här hade sen urminnes tider byggts med tumstock och bondförstånd: Grundholm byggde efter byggnadskonstens regler, så som de av vetenskapen fastställts och beskrivits i ritningar och böcker. Och vad var tacken? Småaktiga anmärkningar, chikaner, hot om process! Grundholm var martyr, även han. Och två martyrer förstå icke varandra. Han blev grov, han gick till skåpet och drack och blev ännu grövre. Han uppträdde som en riktig figur, en urfigur. Och han sa:

Sätt ett kärl i skrubben, så får herrn det finaste skithus i stan.

Med en dylik människa kunde Borck icke tala, icke ens processa. Det fanns bara ett sätt att avhjälpa felet och avvärja löjet: att finna en användning för skrubben, en förnuftig, praktisk, korrekt användning. Ty bort kom den icke med mindre än huset revs till grunden. Och där stod det, stenmurat och koppartäckt, med flaggstång på taket och alla fönster på vid gavel för att vädra ut fukten.

Agnes ville se på ståten. Hon fick nycklarna av Grundholm och Axelsson i följe. Det var söndag och söndagsväder och söndagskläder och de gingo arm i arm som fästefolk och guldringen glänste. När de stego uppför trappan och Axelsson började skramla med nycklarna för att välja den rätta, stannade folk på gatan och vände sig om och betraktade dem. Och Agnes sa:

Ska en tro, att de tror att det är vårat, som de glor!