Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
29

niska. Och hus har han och två barnkammare. En vacker dag går han och gifter sig.

Och de skrattade allesammans, friska, grova karlar med bullerbasar och skratt, som kom stenar att dansa. Välvilliga ända ned i hjärteroten, halvt förälskade i Jonathan. Alla hade de hjälpt honom efter förmåga och inte bara nu med huset. De hade hjälpt honom så länge de kunde minnas tillbaka: i skolan bland kamraterna, på gator och torg, i lek och allvar. De hade skyddat honom som en liten prins. För tusan, man fick ta varligt i Jonathan! Men nu var han då karl för sin hatt, husägare och matador. Han måtte väl tåla lite skoj. För tusan! För tusan! Var och en har sin svaga sida. Skrattar man inte åt den, vad ska man då skratta åt?

Men skrattet lockade damerna. Skolmamsellerna kommo i dörren och grevinnan. Hon var ett fruntimmer som visste mycket och förstod allt. När hon nu hörde alla Borckarna ropa, att Jonathan borde gifta sig och det bums, blev hon alldeles förskräckt. Hon bad honom att för guds skull inte tänka på något så galet. Hon förklarade hela saken och sammanhanget för honom och dryftade spörsmålet utförligt men finkänsligt. Jonathan förstår, sa hon. Med din hälsa. Vi är alla så glada, så glada. Att du är så kry. Men det vore döden för dig. Sådan som du är. Ja, du vet nog själv, du känner det på dig. Det vore orätt. Först och främst mot dig själv. Men kanske också en smula mot din hustru. Ser du, en kvinna är en kvinna. Ja, det är hon. Det kan hon inte hjälpa. Du skulle nog bli en snäll äkta man. Visst skulle du det, kära Jonathan! Men du som är så rättrådig och korrekt. Det skulle bli svårt för dig, ja, det säger jag dig uppriktigt, Jonathan: du skulle få många svåra stunder.

Så småningom fick hon ju sagt allt, som var att säga och så var det över. Herrarna tittade på sina ur, gäspade och reste sig. De omfamnade Jonathan, dunkade honom i ryggen, klappade honom på magen. Figurer och urfigurer! Så gingo de, muttrande och huttrande, dröjde en stund på gatan för att betrakta den Borckska gården. Och då Jonathan