Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

36

djärvhet! Hon fattade ett beslut, så enastående djärvt, att det förbluffar henne än i dag. Hon gjorde Grundholm sin kärleksförklaring.

Han stod vid ritbordet, grov och gruvlig, med papper högtals omkring sig, linjaler och passare, hundratals instrument och konstigheter. Och han var full av lärdom, stilar och beräkningar, i allo en stor man. Agnes var mindre än det minsta. Hon sa:

Se arkitekten har aldrig estimerat mig. Utan en har varit som bara luften.

Det var ett slag rätt i planeten, oväntat och förbryllande. Va? flämtade han. Va tusan, säger du? Har jag inte estimerat dig? Har jag inte varit efter dig som den lede? Va skyller du mig för?

Hon sa:

Det är väl inte det, en väntar av arkitekten.

Så kan med några enkla ord, rätt sagda, en sak vridas helt om och få ett alldeles nytt utseende. Vem var han, Grundholm? En grov karl och stor flickjägare efter naturens bud och sin kropps krafter. Vad han ville, det kunde han och med våp och sjåp kom man ingen vart med honom. Men si! Han var ock en apostel. En man som offrat många och långa år, stora pengar och en himla möda för att inhämta höga lärdomar. Han hade byggt härliga hus, som stå och bestå under Vår Herres sol, hus efter konstens regler. Men folk hade sagt: Vem är denne Grundholm? Är han icke född i Vagnmakargränd? Har han icke växt upp bland oss och gått i fattigskolan? Är han förmer än andra byggnadsbasar? Så blev han grov bland de grova, till sina åthävor en byggnadsbas men i sitt hjärta en arkitekt.

Och här stod nu bondtösen och väntade något annat av honom, väntade att han skulle vara arkitekt ut i fingerspetsarna. Hon betraktade hans instrument och ritningar, hans bokskåp och hyllor, planscherna med byggnadskonstens skilda stilar och otaliga finesser. Och hon betraktade honom själv, i smyg visserligen och dock så, att han i de blyga, för-