Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
37

undrade bondtösögonen såg bilden av en fulländad, förädlad Grundholm.

Han sa:

Gå ut till sitt. Gå ut med sig. Gå ut.

Hon gick och han fortsatte att rita. Han granskade sitt verk och sa: Tja! Vem fan i stan gör maken? Han lade ifrån sig instrumenten, röjde undan på bordet, tog fram stora portföljen, bredde ut alla ritningar från de första försöken ända fram till Borckens hus. Han sökte efter felen, de beryktade felen. Och de fanns där ju. Men hur finurligt var inte det hela! Hur satans knipslugt hade han inte lurat den riktiga och rätta stilen på bångstyriga hus! Alldeles som när man snör en svällande käring i järnfjädrar och ger henne figur och utseende, ungdom och behag. Hur sinnrikt han arbetat! Vilka förbluffande idéer han haft! Ett bryggeri hade han gjort till ett grekiskt tempel. Ett stall till en indisk pagod. Ett fattighus till en Rhenborg. En sjukstuga till en gustaviansk paviljong. Allt var skönt, förädlat, adlat. Av själva fattigskolan hade han ryckt dess förnedrande grå hölje för att bakom en fasad av venetianskt tycke dölja en torftig verklighet. Han hade lyckats, en sån knävel till karl! Han blev glad, han blev lugn och trygg, han blev andäktig. Han kände sig själv och han sa: Tja! Vem fan i stan gör maken?

Vid middagsbordet tog han Agnes kring handloven och sa:

Menar Agnes, att hon skulle varit villigare, om jag lovat henne gifte från början.

Hon svarade:

Det är klart.

Hon ljög. Hon befann sig i nöd, hon fullföljde en plan. Ändamålet var gott. Hon måste ljuga.

Vid kvällsvarden tog han henne åter om handloven och sa:

Menar Agnes, att hon lika gärna kunde gifta sig med mig som med Borcken, den fånen?

Hon svarade: