Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

38

Å, det kan en ju inte begära.

Det var ett tvetydigt svar, det ringde i öronen och det kittlade i hjärnan. Det tog sömnen. Han kände sig tvåkluven. Än tänkte han stiga in i kökskammaren och lova henne gifte utan vederlag. Än tycktes det honom bättre att ta vederlaget utan löfte. Han kunde inte fatta något beslut, men han pinade ut sig. Han var inte van att gräla med sig själv. Det ena kunde ju vara bra och det andra kunde också vara bra. Han kände sig ihålig som en tom tunna. Och så småningom blev han rasande, topp tunnor tusan skock billijoner rasande! Va fan! Flickslänga!

När hon kom in till honom med morgonkaffet, kallsvettades han av raseri. I ögonen flammade gröna små avgrundslågor. Men han behärskade sig fullständigt. Han var alltjämt den mannen, som höll andakt inför sitt livs verk. Inte den andre, inte den busen och basen, som folk ville ha honom till. Han var den överlägsne, stränge, rättfärdige husbonden.

Han sa:

Det är väl så, att Agnes har givit Borcken sitt oåterkalleliga jaord?

Hon suckade den rätta sucken och sjönk samman i den rätta hopplösheten. Men Grundholm satte sig upp, arkitekt, fin karl och sträng husbonde. Han sa:

Då packar hon sina tillhörigheter och går. Ta mig tusan om det passar sig, att hon går här och stryker sig mot mig. Den tiden är förbi. Begriper hon? Jag kan raljera med en flicka men jag vet, vad som passar sig. Det är den stora skillnaden. Begriper hon? Gå ut med sig, gå!

Det var Grundholm. Besegrad, kan man säga, av sin egen lärdom och en begåvning, som höjde honom över mängden och ålade honom stora förpliktelser. Besegrad och segrare.


Och så var det släkten.