Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
45

de sig hopplöst förspilld. Bondtösen stack fram, knektatösen. Flickan som suttit bak stenen bak stugan och räknat sina sparpengar. Jäntan, som skickat länsman på far själv. Som inte lät lura sig, som ville att rätt ska vara rätt, helst rätten var hennes. Hon tog inte längre Ordet i sin mun, men orden tröto henne icke. Ord som hagelskurar, ord som stenar, ord som smält bly.

Han sa:

I min person förlorar kära Agnes just ingenting.

Det vet jag, bekände hon. Det har de nog tutat i mig. Vad du är för en ynkrygg!

Han satt på sin stol, liten och lätt, prydlig och nätt, färglös i ansiktet som en urblekt docka. Hon tystnade för att se. Hon makade sig bort till honom, förlägen och skamsen. Hon petade på honom som för att känna efter, om han var hel. Hon sa:

Du! Inte väl är du ledsen, du?

Han smålog och nickade. Hon började smeka honom, tunt och lätt och försiktigt, rädd för sina starka nypor och det ettriga lynnet, som pyrde invärtes, färdig att flamma upp. Men smekningarna gjorde hennes händer mjukare. Lynnet blev lent. Hon fann smekord.

Kära hjärtanes, sa hon. Stackars den, som är liten!

Han sa:

Det är mycket vänligt av Agnes att inte vara ond på mig. Agnes har stora orsaker till missnöje. Jag minns mycket väl, att jag vid det där tillfället framställde mig själv som ett gott gifte.

Han gjorde sin avbön, förklarade sitt bedrägeri, som ju inte var något bedrägeri utan blott ett gruvligt misstag. Hon hörde inte på. Hon var helt och hållen, till kropp och själ, upptagen av någonting annat. Hon smekte. Det låter litet men var stort för ögonblicket. Stort nog att hålla allt annat ur sinnet. Hon hade aldrig smekt förr, varken far eller mor, varken syster eller bror. Axelsson?