Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

46

Ånej då, det var inte att smeka, det var att hålla karln från kroppen.

Hon smekte. Det är en underlig sysselsättning Två händer famla kring en kropp, glida över ansiktet, fångas i håret, fängslas. Vad är det? Ett tidsfördriv? En frist för att hinna samla de kloka tankarna?

Hon smekte och tröstade. Hon ljög också, det hör till. Trodde han verkligen, att hon tog honom för pengar? Ånej då! Gull är mull men människan lever. Hon är en förunderlig skapnad att ta i. Pannan är en fast, blank skål fylld av en hemlig brygd. Ögonlocken skälva skyggt under fingertopparna. I kinderna känner man blodet. Läpparna äro lena och veka, mjuka och heta som andedräkten. Den silar fram emellan dem, den kommer från hjärtat, som uppvärmer hela kroppen. Det är hjärtat som lever. Det är hjärtat, som skälver ända ut i huden, i ögonlocken, i läpparna. Gull är mull men människan lever. En förunderlig skapnad att smeka, att trösta, att trå efter.


Plötsligt sa hon:

Jaså, de vill inte hjälpa dig längre? Släkten. Är det min skull det? Är det för att bli av med mig?

Han spratt till, yrvaken, sökte 'förklara. Han stammade och kom inte ur fläcken. Hon la handen över hans mun.

Lugna dig, sa hon. Var bara lugn du. Jag ska tala med Borckarna. Jag ska få dem som vax, ska jag. Bara du är lugn.

Överord kan tyckas, fast icke för ögonblicket. Hon smekte och hon tröstade. Det var en hel livsgärning i sin ringa början.