Olyckligtvis var dess ena ben klent, Agnes vägde över, och låg där bland spillrorna. Jäntorna fnissade. Lektionen avbröts. Mamsellerna flögo kring väggarna som förvillade småfåglar. Dylikt hade aldrig hänt förr. Jäntorna hade samstämmigt fnissat under lektionen, brutit disciplinen. De vredo sina händer. Men Agnes låg stilla kvar på golvet och gned sig, där hon var öm. Plötsligt brusto mamsellerna i skratt, på en gång som om de givit varann ett hemligt tecken. Herregud, det är ju roligare att skratta än att gråta. Och ligger som oftast lika nära till. De hjälpte upp henne, gnedo henne, borstade henne, kysste henne, släpade henne in i salen, dukade brickan. Agnes dukade fram ärendet. Stackars Jonathan! Men först måste de skratta ut! Det var ett riktigt äventyr, roligare och underbarare ju mer man tänkte på det! Krasch, sa det! Där låg du —! Nej, hur kunde du somna —! Söta du, jag såg dig ända upp till magen —! Tänk om det funnits en kar i rummet —! Nej, söta lilla Agnes, tänk! Jonathan? Du får fråga de andra: vi gör som de andra. Nej, söta lilla Agnes, det här ska jag aldrig glömma —!
Och hon vandrade sin kretsgång från andra till andra
och tillbaka till andra. Hon minns inte stort av det hela,
minns inte ens, vem som först skrev sitt namn till efterföljd
för släkten. Hon minns att en kagge slogs upp, att en
stol gick itu. Händelserna sköter Vår Herre i smyg,
tvinnar tråd till tråd. Vem minns hur det gick till?
Anekdoterna minns vi, anekdoterna sköta vi själva.
Den sjunde stod bröllopet. Borckarna ville ha stort
bröllop, halva stan och hela släkten. Nej, sa Jonathan.
Han var en man, som med näppe nöd räddats från cession
och det anstod honom ej att bravera. Släkten, prosten,
borgmästaren, inga andra. Vidare yrkade han, att fader
Storm skulle bjudas. Brudens far, det var korrekt. Borc-
4 Farmor och Vår Herre
