Man fick för sig, att han inte orkade hålla söndagsbord. Familjemiddagarna förlades till Borckska gården. Verkliga orsaken var väl den, att Borckarna tyckte om sin gård. De kunde aldrig se den för ofta, de vandrade tryggt genom alla rummen och skulle något få vara i fred, måste det stängas med nyckel. Söndagsmiddagarna utplånade gränsen mellan bondtösen och släkten. Hon var en hjärtans människa, vad maten beträffar. En god kvinna lagar god mat. Hon kan inte annat. Även om satan tillstaddes att taga sitt säte i hennes lekamen, skulle hon inte kunna fördärva såsen. Han skulle kanske göra henne till tjuv eller lögnerska eller äktenskapsbryterska, men vid spiseln skulle han förlora sin makt. Agnes blev ett helgon, hon helgade vilodagen. Borckarna gingo i högmässan, sjöngo psalmer och lyssnade till prosten i ostörd andakt. De stördes icke som så ofta förr av en orolig tanke på middagen. Den var en ljuv förvissning. Blev predikan över hövan lång, kändes det blott som en hälsosam späkning. Människan lever icke av bröd allena. Hon behöver späka sig, hon behöver Ordet. Skulle hon få vänta en halvtimme eller en timme på middagen, så gör det henne bara gott, innerligen gott.
Och efter middagen kaffet, punschen, cigarrerna. De feta tunga punschångorna flöto genom rummen och över dem svävade röken som skyar på himmelens fäste. Allt var ganska gott. De bekväma stolarna, kristallkronans glitter, som, då man intog en behaglig ställning, föll rakt i ögonen coh stillade tankarna, den ljumma luften, gatans söndagstystnad, köttet i magarna, som långsamt och ostört förvandlades till blod och märg. I morgon blir det en satans dag, men i dag är det helg.
Och Jonathan! Han var förunderligt trivsam att se på, liten och lätt, finurlig och nätt. Inte riktigt riktig men en gruvligt beskedlig människa, som man hjälpte efter bästa förmåga. Gjorde affärer, gubevars, goda affärer nu igen. Men i alla fall lite lustig, smårolig, lagom. Jonathan! Hur
