56
är det? Har det hörts något av? Jag tycker, att lilla svägerskan — vasa? Har hon inte blivit lite fet på sistone?
Lilla svägerskan kommer in. Hon sitter inte alltför gärna och inte alltför länge i förmaket bland fruntimren. Det är egentligen skolmamsellerna som besvära henne. Lärdomen har det med sig, att den kräver utrymme. Den kan inte hålla sig på sitt rum. Ligger det en oskyldig bilderbok på ett förmaksbord tar lärdomen den i handom, demonstrerar, förklarar, frågar. Vet Agnes, vad den här vackra tavlan egentligen föreställer? Odin ja! Det står inunder. Men vem var egentligen Odin? Har Agnes lagt märke till de båda korparna? Vet Agnes, vad de hette?
Vad de hette! Hon svarar, att hon aldrig tänkt ropa på dem. Tänker inte heller.
Hon går in till herrarna och frågar, om hon ska duka spelborden. Och hon kommer alldeles lagom, på ögonblicket. Det är en vetenskap det med, att veta rätta ögonblicket. Maten har satt sig, punschen börjar bli för söt, blod och märg ha redan bildats i en mängd, som kräver förbrukning, rörelse, gärning. Hökaren spänner ut bröstet, kröker armarna, så att musklerna bilda kuddar under det svarta klädet. Han reser sig och tar lilla svägerskan om livet, hårt, ty han är en kraftig karl och ungkarl. Hon vränger sig ifrån honom och ger honom en armbåge som känns tvärs igenom kroppen. Det är behagligt.
Hökaren är en väldig viraspelare. Han spelar med bror Axel, köpmannen, och med direktören. Köpmannen är också en stor spelare, mindre djärv, betänksam, behärskad. Men det är i alla fall direktören, som går hem med spelkassan. Han vinner, därför att han spelar som ett kräk. Hur spelet än ligger, spelar bröderna mot varandra. Vinna betyder ingenting, bara inte bror Axel vinner. Direktören tar hem, det är honom väl unnat. Han är fattig.
Hökaren har sitt lynne. Rätt vad det är springer han upp,
