En sån där dum räkel tar fatt på någonting annat och nu höll hon på att få lugn. Skulle det offras, då det äntligen vunnits? Gick affärerna bra, var Jonathan som en karl. Gick de dåligt, var han som en vante utan hand. Hon fick blåsa upp honom var dag, för att han skulle se någonting ut. Och hon fick passa honom mycket noga för det konstigas skull, som borde hållas i lönn. Ty det är inte något förtroende med en sjuk karl. Särskilt bönderna är misstänksamma. Det var gruvligt obehagligt, men man får tänka sig för och se sig om. Hon hade bara brukat sitt förstånd. I alla fall kände hon, att någonting skulle komma. Det skulle komma från kontoret, där slaget utdelats och där det nu var gravtyst. Hon var gruvligt upprörd. Hon öppnade fönstret och talade med Axelsson. Ja, frun. Jo, frun. Det ska ske, frun. På sätt och vis var han lik fader Storm själv, rak upp och ned, så att säga, stod som en stör i jorden. Näsan kunde duga till att peka ut väderstrecken. En kraftig näsa skall betyda en kraftig karaktär och hopp om framgång i livet. Gabriel hade Jonathans krumnäsa. Dessutom barnen, ja! Dem hade hon glömt. Och det var likväl en ännu fastare punkt. Hade hon fött barn till världen för att göra dem till fattiglappar? Hon hade så att säga valt dem en far, som kunde göra någonting för dem och lämna något efter sig. Hon hade tänkt sig för — inte precis med klara tankar men klart nog ändå. Ty varför hade hon tagit Borcken och ratat andra om inte därför att han var ett gott gifte? När han friade, hade han sagt: jag är ett gott gifte, tänk på det. Och då det befanns att han icke var något gott gifte, hade hon gjort honom till ett gott gifte. Där stod han nu med svart på vitt på att han var känd som en försiktig och omsynt man. Men vem hade varit försiktig, och vem hade sett sig om? Och det skulle offras? Hon fnös och vände sig om.
Pojken stod vid dörren och hade stått där en stund. Jaså, det är du Sven, sa hon. Har du följt far till stan? Jag tror du har vuxit.
