Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

68

Vilken pojke?

Jag minns inte. Det är den långe. Det är han, som skulle ha gården. Å det är alldeles rysligt.

Nu går du in och gör, som jag säger. Annars går jag in själv. Och då ska det bli ord och inga visor.

Hon smällde igen dörren om honom. Skadade inte, att det hördes på kontoret, ocken vilken som stod bakom Jonathan.

Hon ställde sig vid fönstret. Axelsson tittade upp och hon nickade åt honom: han drog av sig mössaan. Hon var gruvligt upprörd och hon ville inte alls lugna sig. Tiggarpack! fnös hon. Tar de inte ungarna med sig som andra tiggegummor. Hon fnös över hela släkten. Själv hade hon också gått omkring och tiggt, men det var en annan sak. Hon var en bondtös och en piga och en fattiglapp. Det hade hon fått känna! Jojomen san! Och nu skulle de få känna. När de inte ens skämdes för att släpa barnstackarna med sig. Hade hon inte varit mor för Sannabarnen? Den där långa räkeln till på köpet, Sven, med ständigt hungrig mun. Hade hon inte matat honom som en duvhona matar sin unge? Det var knipslugt att ta den med sig! Han hade varit två år vid lantbruksskolan. Det hettes att han skulle överta gården. Om det fanns någon gård att överta! Kära pappa hade plötsligt upptäckt att han var ruinerad. Det hade väl kommit som ett brev på posten. O ve och fasa, o hustru och barn, kom hit och titta! Jag är bestämt ruinerad!

Hon fnös, hon fnös över släkten, fnös över lättsinnet. Vid Gud den Högste om hon gift sig med Jonathan för att bli ruinerad.

Från kontoret hördes ett böl. Stora tjocka karin bölade. Tystnad. Nu var det gjort, nu var det sagt. Hon tänkte på pojken, hon såg honom stå i ett hörn, med hängande huvud och armar som räckte till knäna. En lång räkel med rufsigt hår och fräknigt ansikte. Det var gruvligt obehagligt. Hon hade brukat sitt förstånd, och det kunde inte hända att Jonathan skulle gå och ruinera sig för Sannapojkens skull.