pas, hon måste ta i honom. Hon synade hans kläder. Hon nöp i byxorna, drog ned västen, satte rocken till rätta över skuldrorna. Så axelbred du har blivit! Hon plockade på öronen, tog dem mellan fingrarna. De här öronen har jag dragit i förr, sa hon för att någonting säga. Och hennes händer dök in i håret. Så fick hon syn på hans händer. Nej, kors såna händer du har fått! Hon körde in sina fingrar mellan hans. Har du tagit i hårt där borta på skolan? Få känna om du är stark.
Han stod där tafatt. Och hon var galen, det var ingenting vidare att säga om den saken. Sanna-Borck och Jonathan kommo in, undrande väl om pojken lyckats uträtta något. Hon smålog för sig själv, hon var när att brista i skratt. Om han lyckats uppmjuka det stenhårda hjärtat! För resten brydde hon sig inte alls om dem. Hon fortsatte att kela med honom; hon kunde helt enkelt inte sluta. Det såg väl konstigt ut och hon täckte över så gott sig göra lät med allehanda utrop. Nej, vad han har blivit stor! En sån nacke han har fått! En sån väst han har! Alldeles fånigt. Men det kunde inte hjälpas. Hon måste kyssa honom en gång till. Han är som en karamell, sa hon. Han vek åt sidan, hon följde efter. Han vek, hon följde. Det blev en lek. De båda herrarna smålogo, en smula förundrade, kände inte riktigt igen henne. Slutligen fick hon pojken in i skänkvrån, hon fick hans huvud mellan sina händer. Han sträckte sig upp mot väggen, tryckte in nacken i skänkvinkeln, knep ihop läpparna, blundade. Uttrycket var vedervilja, ingenting annat, klart och tydligt. Hon drog ned hans huvud och kysste honom. Släppte honom och gick bort till fönstret. Jorden dansade, stenhuset under koppartak tog sig en svängom, solen blev kopparröd och svepte sig i en svartgrå slöja.
Det var knappt om luft: hon öppnade fönstret för att andas. Om någon kommit henne nära, hade hon slagit till. Men ingen kom henne nära. Herrarna stodo på var sin fläck, pojken i vrån. Sanna-Borck talade med rullan-
