72
de stämma. Det var så, att han fått ett brev från direktör Arnfelt. Hövligt, gubevars, vänligt och hövligt, fattas bara det. Han var ju bror med Arnfelt. De hade blivit bröder vid Knutsmässan 74. Och det fanns ju tillgångar. Det var ett lappri, en moralisk borgen. Det var nästan bara en artighet mot Jonathan. Tusan ock, vad han blivit för en karl, den där Jonathan! Om nu lilla svägerskan inte hade någonting däremot —
Lilla svägerskan stängde fönstret och la på båda hakarna. Hon var lugn och sansad, sig själv mäktig och sina fiender överlägsen.
Vad det beträffar, sa hon, att Jonathan skulle skriva på, så kommer det aldrig i fråga. Jag har inte lust att gå från hus och hem, mina barn inte heller. Jonathan gör som han vill, men jag säger nej. Jag har haft tillräckligt obehag av släkten. Jag har släpat i fjorton år med era ungar. Nu kan det vara nog. Vill ni äta middag här, så var så god. Någon borgen blir det inte.
Sagt och fullgjort. Borcken gick, pojken gick, Jonathan följde dem ända till grinden. Han var till den grad upprörd, att han nästan var vred. Han stannade några ögonblick framför kontorsspegeln och gestikulerade. För det första, min kära vän, har du visat dig otacksam; för det andra, min kära vän, har du visat dig ogrannlaga; för det tredje, min kära vän —
Hon såg honom genom dörren, hon förstod, att han läste över. Vad kunde hon göra annat än skratta? Men hon höll sig allvarsam och han fick andraga och framställa i ro och lugn och värdighet alla punkterna till och med den sjätte, som var den sista. Då avbröt hon och sa:
Jonathan, du är ett kräk. Jag kunde lika gärna ha gift mig med Axelsson eller Grundholm men nu är jag gift med dig. Du får tänka och säga vad du vill, bara du kommer ihåg en sak: du är ett kräk.
Jonathan svarade:
