Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

76

Om frun ropar på Axelsson, så kan vi nog bära in honom.

Men varför skulle de det? Svärfar måste ju i alla fall hem. Om Ström körde varligt, kunde han sitta som han satt. Hon tog plats bredvid honom, tryckte hatten på hans huvud, lite djupare ned i pannan än vanligt. Eljest var det som vanligt. Han satt där och sov. Ström körde varligt och söndagsfolket hälsade till höger och vänster. De såg ju att han sov, men de hälsade av gammal vana.

Där sitter han och sover, tänkte de. I sin bekväma landå. Han har det bra.

Begravningen var den största i mannaminne, en heder för släkten. Det lilla, som fanns kvar av släkten. Jonathan och Agnes i främsta rummet och i svärfars landå. Det begav sig att de körde tätt förbi Grundholm som stod där och gapade på sorgeståten, sluskig och förfallen. Agnes nickade åt honom. Han vände sig bort, vågade inte ens ta åt den solkiga hatten.

Jonathan ropade in landån på stärbhusauktionen.