Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Det finns i gömmorna ett annat minne, som liknar minnet av Sannapojken, kyssarna och glaset. Ibland gå de ihop och bli till ett, ibland stå de isär som tvenne vitt skilda stjärnor. Minnen är stjärnor. Dagen blir kväll, kvällen blir natt, jorden blir intet och stjärnorna allt.

För resten är likheten blott ytlig. Agnes stod vid fönstret då som då, talade med Axelsson. Men det var vårdag och inte höstdag. Och trädgården var annorlunda: buskagen hade skjutit upp till manshöjd och mera, trädkronorna hade svällt ut, vattenkonsten fanns där och brandgaveln. Axelsson grävde inte längre; två drängpojkar grävde och Axelsson var gårdskommendant och stor karl; mulen för jämnan, ty makten har det med sig att man mulnar.

När nu Agnes vände sig om, stod en pojke vid kontorsdörren. Pojken var vacker, det kan inte förnekas. Hur och på vad sätt gör detsamma. Allt nog, Agnes blev gruvligt upprörd och gick emot honom och tog hans huvud mellan sina händer och kysste honom och tog honom om livet och kände på honom och drog honom i öronen och luggen och förde honom till skänken och slog i ett glas vin. Undantagandes de yttre omständigheterna, fönstret, kyssarna och vinet, låg likheten endast däri, att Agnes vid båda tillfällena kände sig gruvligt upprörd.

Pojken hette Gabriel och kom från Uppsala.


Enligt Borckarnas åsikt skulle Jonathan inte få några barn. Jaså, tänkte Agnes, ska han inte det! Efter fyra års