Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

79

äktenskap låg hon i sin första barnsäng. Det blev en flicka; hon levde i två timmar. Nå, sa Borckarna, fick vi rätt? Vänta på mig! tänkte Agnes. Ett år förflöt och hon låg åter i barnsäng. Det blev en flicka; hon fick nöddop och dog på tredje dagen. Nå, sa Borckarna, fick vi rätt?

Två år förflöto och Agnes låg åter i barnsäng. Damerna Borck kommo skyndsamt tillstädes, slogo läger i rummet utanför sängkammaren, drucko kaffe och sydde. Jonathan sattes i vagn och kördes till Sanna. Första värken började i kvällningen, den andra vid midnatt; sen blev det några timmars lugn. Barnmorskan låg i Jonathans säng och snarkade erbarmligt. Agnes talade reson med Vår Herre. Det fanns ju åtskilligt att invända mot hans sätt att sköta saken. Somliga människor lida och tiga; Herren styr, säger de. Javisst, han styr, men han låter tala med sig. Man ska göra som Jakob i bibeln, man ska ta ett karlatag, gripa den Allsmäktige i manteln, hålla honom kvar, skaka honom om så behövs. Man ska visa honom, hur landet ligger. Vad bryr han sig om ett kräk, som inte vet vad det vill? För resten skadar det inte att ge honom upplysningar. Han är allvetande, men saker och ting kan ses ur olika synpunkter. Det finns människor och gärningar, som äro så småaktigt grymma, så futtigt elaka, att han i sin höghet näppeligen kan uppfatta deras nedrighet. Visste han till exempel vad damerna Borck hade för händer, under det att de avvaktade Agnes förlossning? Han trodde kanske, att de snörpte på barnkläder, som rimligt kunde ha varit. Men nej, Vår Herre! Härvidlag kunde hon giva honom en värdefull upplysning, belysande vissa människors karaktär. Hon hade råkat sätta sig upp en gång, då dörren stod öppen. Hon visste vad de sysslade med, under det att de väntade på hennes förlossning. De stuvade om sina krusflorshattar från i förfjol, de sydde ihop revor på sina sorgslöjor, de kantade sina svarta kjolar.

Sådana voro Borckarna och det kunde icke vara rimligt att giva dem rätt. Hon bad Vår Herre om ett gossebarn,