Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

80

ning, sin svarta spetskappa, sin plymagerade hatt, sina ringar, och sina broscher, sina kedjor och sina armband. Hon glödde av iver och stank av eau de cologne. Jonathan var förvånad. Hon brukade minsann inte spöka ut sig. Hon brydde sig inte om hans invändningar, hon tog inte reson, hon tvang honom att kläda sig i frack och cylinder. De gingo till skolan utstyrda som grevar.

Så fort hon satt foten inom klassdörren, fick hon magknip. Läraren var en gemen människa, bakslug och skadeglad. På åhörarbänken trängdes Borckar som kråkor på en gren. Det var två år efter den stora brytningen; man hälsade men utan värme. Läraren sprang upp på katedern och bjöd fru Borck sin egen stol. Han gjorde narr av henne: han placerade henne längst fram som en drottning eller landshövdingska. Där satt hon, hög och rak, doftande och svettig, guldglittrande och plymagerad. I ett hörn av rummet stod Grundholm och grinade. Bakom järnkaminen stod Axellson i svarta kläder, stärkkrage och vit halsduk, hela begravningsstassen. Allt var fullkomnat. Agnes fäste blicken vid Gabriel, stirrade tills hon såg honom dubbel. Han hade en mörkblå sammetsblus med vit spetskrage, tupén var oklanderlig, hög, vattenkammad och glänsande, inga sorgkanter på naglarna. Han såg ut som en liten greve, förnäm, tankfull, lugn. Men nu var det inte fråga om utseendet.

Läraren kastade frågor till höger och vänster. Han var en figur, en blandning av narr och skurk. Han gav Gabriel en fråga, och innan pojken hann resa sig, gav han den åt en annan. Sitt du, Gabriel, sa han. Vila dig! Du är överansträngd. Pojkarna fnissade. Borckarna logo. Grundholm grinade. Läraren slickade sig om munnen. Det var en helt ung karl med stora röda, runda kinder. En pojke, dum som en spån, ful som en råtta, besvarade Gabriels fråga. Gabriel fick en ny. En annan pojke viskade. Läraren slog ned på honom. Stör inte Borck, sa han. Tänk om han skulle vakna! Det var hån. Han blåste upp sina svällande röda