Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
81

kinder och myste mot Borckarna, som myste tillbaka. Det var hån och det var uppgjort på förhand. Agnes tänkte: Borckarna ha ställt till med det här. De ha tubbat fähunden att göra narr av Gabriel. Men tänk om han borde akta sig? Tänk om jag bleve arg?

Det kändes så. Hon kämpade allvarligen mot vreden, bet sig hårt i underläppen, knep sig i armen, stack handen under kappan och lossade på kjollinningen. Ingenting hjälpte: hon kände, att hon började bli arg. Hon försökte varna figuren: hon rynkade pannan, spände ögonen i honom. Hon pöste upp sig, spände ut bröstet, svällde lik en groda, som söker skrämma en orm. Men han märkte ingenting: förblindad av sin elakhet och sin lust att behaga Borckarna, fortsatte han med sina dumma kvickheter. Och han sa: Vi måste hitta på en fråga, som Borck kan besvara. Det ser så illa ut att lämna skolan utan att ha besvarat en enda fråga. Jag ska fråga dig något som jag vet, att du vet. Vak upp, min gosse! Tänk dig för! Svara! Kan du säga mig namnet på den dummaste pojken i klassen?

Gabriel reste sig. Han tog sig grubblande om pannan, han tittade i taket, han sneglade till höger och vänster. Han suckade, stånkade, vred sig. Agnes blev het och kall, het och kall. Hon fick kväljningar. Pojken var helt enkelt en driftkucku. Han spelade, han apade sig, han åmade sig. Han skämdes inte, han hade inte skam i kroppen. Slutligen sa han: Gabriel Borck. Läraren himlade sig, pojkarna tjöto av skratt, Grundholm frustade, Borckarna föllo samman i en fnissande hög. Axelsson försvann bakom kaminen.

Agnes reste sig. Hon tänkte gå sin väg, lugnt och värdigt. Men näven hängde som en slägga, den kom i svängning. Och en stor, rund, röd kind lyste framför henne. Så skedde olyckan. Hon drev till.


Ingen skada skedd, kan tyckas. För den naturliga människan är en örfil ingenting att göra väsen av. Har man haft

6 Farmor och Vår Herre