Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

82

rätt, fröjdar den själen. Minnet av en välskänkt örfil håller sig länge och bereder glädje långt in på sena ålderdomen. Har man haft orätt, ber man om ursäkt, ifall det är nödvändigt. Så enkelt är det. Men Jonathan hade sin syn på saken. Han blev inte ond, han blev aldrig ond. Han blev viktig. Det här var just någonting för honom att reda ut och behandla på ett fullt korrekt sätt. Han sa: Var alldeles lugn, kära Agnes, jag skall reda upp affären. Det är en hederssak. Jag vet, hur den ska skötas.

Hon var lugn som en filbunke men hon kunde inte hindra honom från att reda upp affären. Det blev en hel olycka. Till en början avlade han några förberedande kondoleansvisiter. Han gick till rektorn, till biskopen, till klassföreståndaren, till läraren. Han bad dem, att de måtte lägga hela ansvaret på hans skuldror. De beskedliga människorna försäkrade honom, att ansvaret var fjäderlätt. Läraren hade burit sig illa åt: biskopen gav honom en skrapa, Jonathan fick full absolution för sig och hela sitt hus. Det hjälpte inte. Jonathan var i sitt ässe. Han fördjupade problemet, betraktade örfilen ur moralens synvinkel och fann att den hade tre sidor. Den var en våldshandling, den var en förolämpning mot ämbetsman i tjänsteutövning, den var en förolämpning mot skolans majestät och så till vida även mot statens. Möjligen innebar den ett brott mot kyrkfriden, ty en examen inledes och avslutas med gudstjänst. Han satte sina funderingar på papper och anmodade rektor att sammankalla lärarkollegiet. Mitt i sommaren! Rektorn bad honom gå hem och lägga sig med isblåsa på huvudet och varma krus under fötterna. Han försökte slå bort saken med skämt, biskopen likaså. Men dessa figurers lättsinne förmådde icke rubba Jonathans pliktkänsla. Han fordrade, att läraren skulle mottaga offentlig avbön. Läraren skrev i tidningen att han skulle mottaga tio örfilar, om man bara lämnade honom i fred. Historien drogs i pressen. Borckska örfilen blev riksbekant och Jonathan blev till åtlöje.