Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

84

renhet, det var naturlig begåvning. Och hon hade, vad Jonathan saknade, ett gott målföre. I längden kunde hon inte ty sig med att sitta tyst, då andra talade. Hon tog inte kraftord i sin mun annat än för nöds skull, men då hände det, att hon klämde till med sanning och sakrament. Och var det någon, som slog näven i bordet, var det hon. De andra kom av sig. Det var inte fint, men vad skulle hon göra? Man blir inte fin, förrän man blir gammal och kommer på latbänken. Då blir man fin.

En gång förgick hon sig, tog en karl i kragen och kastade honom egenhändigt på dörren. Det var Grundholm. Hon borde ha ropat på Axelsson, men det glömde hon. Grundholm var slut, han söp sig i backen den ena dagen och tiggde sig upp den andra. Jonathan gav honom en femma då och en tia då. Ibland fick han femtilappar och hundralappar mot löfte att klä sig anständigt. Agnes gav honom också pengar för gammal vänskaps skull. Men man får inte ge, tills man tigger. En dag sa hon: nu får det vara slut. Han vaggade framför henne, drucken och föraktlig, ej längre arkitekt varken i hjärta eller åthävor. Du! sa han. Minns du, att du varit piga i mitt hus? Jo, nog mindes hon det, men världen har sin gång och nu var han tiggare i hennes hus. Icke förty fortsatte han med sina otidigheter och påminnelser. Det mesta var lögn och förtal och hon tog honom i kragen och kastade ut honom. Jonathan gjorde en anmärkning. Min kära vän, sa han, det hade kanske varit riktigare att be Axelsson kasta ut honom.

Ja, men hon glömde Axelsson.


Eljest var hon fin efter förmåga. Och Jonathan var herre i sitt hus. Hon gick på visiter och kafferep som andra fruar. Hon gick på konserter, fast hon led som en hund i en brunn. Hon klädde sig fint, åt fint, pratade fint. Hon fick med tiden en tämligen stor mage och den förblev henne en tung börda under jordavandringen. Men det rådde hon inte