Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
85

för. Hon kunde ju inte bedraga sig själv på maten. Ibland tyckte hon, att hon blivit på tok för stor och Jonathan på tok för liten. Vad kunde hon göra åt det? Hon var inte en människa, som man sätter på knät eller tar om livet eller klappar under hakan. Men Jonathan var herre i sitt hus, han behövde inte be, han kunde befalla. Hon löd. Allt var hans. För resten var han envis som den sure, när han satte den sidan till.

De hade en tvist rörande barnen. Jonathan ville inte, att de skulle agas för sina synder. De skulle stå i skamvrån. Det mörka kyffet hade för länge sen fått sin användning och var proppfullt med trasiga möbler och andra spillror, som tid och barn och pigor samla på hög. Men Jonathan hade sagt att det var en skamvrå och det var en skamvrå. Han tog syndaren vid handen, trippade nätt och varligt in i mörkret, ställde ungen bland bråtet, underrättade honom om den tidsrymd, han hade att skämmas, stängde om honom. Knappt hade han trippat bort, förrän Agnes öppnade dörren, gav syndaren en lugg, en örfil, en stut allt efter behov och släppte honom. För den naturliga människan faller det sig naturligt att ge ett nyp och låta löpa. Att mögla ner ett barn i ett unket kyffe bär emot. När nu Jonathan kom för att befria fången, var alltså fängelset tomt. Han sa ingenting utan trippade stum och värdig ur rum i rum, tills han spårat upp rymlingen och stängt in honom på nytt. Agnes öppnade, han stängde; det upprepades gång på gång. Till sist tröttnade hon och lät honom hållas.

Det var en tvist, fast stum. Andra tvister på samma sätt. Hon kunde få en besynnerlig längtan efter snubbor. Fader Storm i tiden hade gåvan att läsa lagen rätt och tolka skriften med sjuttiosju tillämpningar. Det var väl det hon saknade. Jonathan gjorde aldrig några förebråelser. Glad eller oglad, nöjd eller missnöjd men alltid korrekt och kruserlig. Ibland blev han hemsk. När Lill-Agnes dog, tog han det så hårt, att han mest liknade en män-