Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

92

En annan gång sa han:

Vad mor är förändrad! Mor har inte ens frågat mig, om jag varit flitig.

Hon höll på att svara: Vad angår det mig, om du är flitig eller lat! Men den grodan bet hon, innan den hoppade. För resten visste hon att han blivit flitig och fulländad i alla stycken. Sånt har man på känn. Hon tog honom med sig på kontoret och försökte sätta honom in i affärerna. Det gick som en dans. Han begrep allting mycket bättre än hon, han var ett under. Hon föreslog att han skulle stanna hemma och hjälpa henne. Jag börjar bli gammal och trött, sa hon, och far duger ju ingenting till. Han svarade: Det förstår jag, att mor inte kan orka med allt det här. Men varför duger far ingenting till?

Han höll sig alldeles för mycket till fadern, han följde honom på hans eviga vandringar och när hon skickade Jonathan till Sanna, gjorde Gabriel sällskap. Det var en stor missräkning. Enda sättet att få ha honom hos sig, var att tala om affärerna. Men då kom han beständigt med frågan: Varför kan far inte sköta det här?

Hon fick en ljus id& som visar, hur pass galen hon var. De båda, han och hon, skulle resa till en badort. Helst utrikes. Varför och varför icke: Varken förr eller senare har hon lämnat stadens hank och stör, gården så sällan som möjligt. Inte ens då denne samme Gabriel nio år senare bad henne komma till sin dödsbädd, hade hon kunnat förmå sig att resa. Men nu skulle hon resa. Utan annan orsak och önskan än den, att få ha honom för sig själv. Efteråt kan man undra och skämmas.

Gabriel sa nej, han ville stanna hos far.

Hon ställde till med nya fester. Han bad henne låta bli. Hon öste pengar över honom. Han bad henne låta bli. Hon krusade honom som en prins och han blev generad och höll sig undan. Barnen tjurade, Jonathan tjurade, hela huset tjurade. Hon ensam var glad. Hon sjöng och gnolade dagen i ända, utan ord och utan melodi och utan röst. Jag