Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93

bryr mig inte om någonting, tänkte hon. Jag bryr mig inte om de andra, och jag bryr mig inte om Gabriel. Jag är glad och det bryr jag mig om. Det känns underligt och det kommer aldrig igen. Jag blir aldrig mer så här. Vad bryr jag mig om andra och annat?

Efteråt kan man undra och skämmas, men så känns det då.


Gud är god mot dem, som älska. Han har tänkt på dem från begynnelsen. Han har skapat två världar: den ena för dem, som älska, den andra för de andra. Det finns vissa likheter dem emellan: man äter och dricker i båda, sover och vakar, andas och pratar, gör goda affärer eller dåliga. Men olikheten är större. De älskandes värld är genomskinlig. Den är gjord av en kristallklar materia, som saknar namn. Den behöver intet namn, ty den har använts blott en enda gång: då Vår Herre skapade de älskades värld. Den andra världen är som bekant gjord av diverse ämnen, som alla ha namn och alla användas till diverse ändamål. Det finns inte något ändamål i de älskandes värld, det har ingen betydelse, vad som är där och vad som sker där. Det betydelsefulla är, att alla ting och allting, stort och smått, tungt och lätt, grönt och grått genomskines och genomstrålas av ett klart sken. Det är inte en värld, det är kristallkupan kring en låga. Den har bara den betydelsen och den meningen, att den håller fjärilarna från elden och att den genomskines av dess sken. Det är elden, som betyder något. Då lågan slocknar, blir kristallkupan en jord av skilda ämnen skapad och till skilda bruk, stor och mäktig, fylld med betydelsefulla ting, tunga och trygga, tröga och tryckande.

Man är gjord för att plocka till sig och samla, man gömmer i boet alldeles som en ekorre, stoppar undan och bevarar. Sen burrar man upp sig och ser präktig ut, tänker på vad man har, och fetmar.


Gabriel for en höstdag, rikligen utstyrd, plånboken full.