— 109 —
— Vi måste döda honom.
— Ah, se det var det första som föll er in! Så blir det också uppe på logen. Sade jag inte, att det skulle sluta med mord?
— Ja, men det är väl inte så farligt? Mord äro tämligen vanliga här i trakten, eller hur?
— Det är sant, men det tillkommer inte mig att utpeka den som skall mördas. Jag skulle då aldrig mer få någon ro. Och, dock torde våra liv stå på spel. Vad i Guds namn skall jag göra? Han vaggade av och an i sin ångest och tveksamhet.
Men hans ord hade djupt gripit Mc Murdo. Det var lätt att se, att han delade den andres åsikt om faran och nödvändigheten att avvända den. I sin iver tog han Morris i axeln och började ruska honom.
— Hör på vad jag säger, sade han, så häftigt att han nästan skrek ut orden, inte vinner ni någonting på att sitta och gnälla som en gammal käring på en likvaka. Ryck fram med fakta! Vem är karlen? Var är han? Hur har ni fått höra talas om honom och varför kommer ni till mig?
— Jag kommer till er för att ni är den ende som kan råda mig. Jag sade er ju, att jag hade ett varumagasin i östra staterna innan jag kom hit. Där lämnade jag åtskilliga goda vänner, av vilka en är anställd vid telegrafen. Se här ett brev, som jag i går fick från honom.
