Sida:Fasans dal 1915.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 108 —

hjälpe mig, men det oroar mig så, att jag är nära att mista förståndet.

Mc Murdo såg mycket allvarsamt på mannen. Han darrade i alla leder, och Mc Murdo slog litet visky i ett glas och räckte honom det.

— Det där är medikamenter för sådana som er, sade han. Låt mig nu höra, vad ni har att säga.

Morris drack och hans vita ansikte fick litet färg.

— Jag kan säga er det i en kort sats, sade han. En detektiv är oss på spåren.

Mc Murdo stirrade förvånad på honom.

— Är ni galen, karl? utbrast han. Hela platsen är ju full av poliser och detektiver, och de ha väl inte skadat oss än.

— Nej, nej, men det är ingen som hör till distriktet. Dem känna vi ju, som sagt, till, och de göra oss just inte något för när. Men ni har väl hört talas om Pinkertons?

— Jag tror mig ha läst om personer med det namnet.

— Lita på mig när jag säger er, att ni inte har någon utsikt till räddning om de komma er på spåren. Det är inte någon vanlig av staten ordnad kår. Det är folk som tar saken på skarpa allvaret, ser till resultaten och inte ger tappt förrän de med lock eller pock ernåtts. Om en man av den kåren tagit detta om hand, äro vi störtade.