Sida:Fasans dal 1915.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 111 —

— Det är ganska troligt.

— Jag frågar för att det är sannolikt, att han givit någon beskrivning på den där Birdy Edwards, och i så fall kunde vi komma honom på spåren.

— Det är nog möjligt. Men jag tror knappt han känner honom. Han berättar mig bara, vad han fått veta i tjänsten. Hur skulle han kunna känna den där Pinkertondetektiven?

Mc Murdo ryckte häftigt till.

— Nu vet jag vem det är! utbrast han. Så tokigt av mig att inte inse det strax. Vi ha verkligen tur. Vi skola få honom fast innan han kan göra någon skada. Hör nu, Morris, vill ni lämna saken i mina händer?

— Visst vill jag det, om ni vill befria mig från den.

— Det skall jag göra. Drag ni er tillbaka och låt mig sköta det hela. Inte ens ert namn behöver nämnas. Jag åtar mig alltihop, som om brevet varit ställt till mig. Är ni nöjd då?

— Det var just det jag ville be er om.

— Låt gå för det då och blunda för allt. Nu går jag ner till logen, och snart skall gubben Pinkerton få anledning att beklaga sig.

— Ni tänker väl inte döda den där mannen?

— Ju mindre ni vet, vän Morris, dess lättare blir ert samvete och dess bättre sover ni. Gör inga frågor och låt sakerna ordna sig. Jag har fått grepp om dem nu.