— 112 —
Morris skakade dystert på huvudet, då han gick. — Jag känner att hans blod låder vid mina händer, sade han i klagande ton.
— Självförsvar måtte väl inte vara mord, sade Mc Murdo med ett bistert leende. Han eller vi — det är frågan. Jag antar, att han skulle störta oss alla, om han länge finge hålla till i dalen. Ni skall få se, broder Morris, att ni nog en dag blir nämnd till kårmästare, ty det är ni som räddat logen,
Och ändå framgick det tydligt av Mc Murdos handlingar att han hade en allvarligare uppfattning av den nya inblandningen än hans ord angåvo. Möjligen var det hans dåliga samvete, möjligen den av Morris omnämnda polisorganisationens rykte eller ock vetskapen om att mäktiga och rika korporationer satt sig före att befria dalen från Strövarna — skälet må ha varit vilket som helst, hans handlingar voro emellertid mannens som bereder sig på det värsta. Alla papper, som kunnat kompromettera honom, förstördes innan han lämnade huset. Och så drog han en suck av djup tillfredsställelse, ty nu ansåg han sig trygg. Men hur det var, måtte ändå faran ha pressat honom litet, ty på vägen till logen stannade han utanför gubben Shafters hus. Han fick inte gå in, men då han knackade på fönstret kom Ettie ut till honom. All den sprittande irländska livligheten hade försvunnit från hen-
