— 119 —
den kom dem inpå livet. De bröto tidigt upp och lämnade sina ledare att rådslå.
— Och nu, Mc Murdo! sade Mc Ginty sedan de blivit ensamma. De sju männen sutto stela och orörliga på sina platser.
— Jag sade alldeles nyss, att jag kände Birdy Edwards, förklarade Mc Murdo. Jag behöver inte säga er, att här vistas han inte under det namnet. Han är en modig man, men galen är han inte. Han går under namne Steve Wilson och bor på Hobsons Patch.
— Hur vet ni det?
— För att jag kom i samtal med honom. Jag fäste mig just inte vid det då och skulle inte ha tänkt på det, om jag inte fått det här brevet, men nu är jag säker på att det är han. Jag träffade honom på järnvägen, då jag i onsdags for nedåt linjen. Han sade sig vara reporter. Jag trodde honom i början. Han sade sig för en Newyorktidnings räkning vilja ha reda på allt som angick ”Strövarna” och vad han kallade deras våldshandlingar. Han frågade mig om allt möjligt och försökte riktigt pumpa mig. Ni kunna lita på, att jag ingenting yppade. Jag skulle betala för det och betala bra, sade han, om jag bara kom över något som föll min redaktör i smaken. Jag sade vad jag tyckte borde slå an på honom, och för de upplysningar han fick av mig betalade han tjugu dollars. Ni får tio gånger
