— 13 —
Mc Murdo, bråkmakaren, satt sin fot i Vermissa, hade han gjort sig känd där.
Hela trakten hade varit ett fasans tillhåll, men själva staden gjorde på sitt sätt ett än mera beklämmande intryck. Hela den långa dalen företedde åtminstone en viss dyster storslagenhet med sina väldiga eldar och drivande rökmoln, under det att den mänskliga styrkan och fliten rest sina minnesvårdar på de kullar som omgåvo de kolossala utgrävningarna. Men staden uppvisade endast en jämnstruken yta av smuts och fulhet. Den breda gatan hade av trafiken förvandlats till en vedervärdig smörja av seg snömodd. Gångbanorna voro smala och ojämna. De många gaslyktorna tjänade endast att tydligare framvisa en lång rad trähus, försedda med smutsiga och illa hållna verandor åt gatan till. Då de närmade sig stadens medelparti, lystes scenen upp av en mängd väl eklärerade salubodar, än mer av en massa guldkrogar och spelhus, där gruvarbetarna gjorde av med sina hårdt förvärvade men ganska rundliga löner.
— Det där är Föreningshuset, sade vägvisaren och pekade på en guldkrog, som nästan höjde sig till egenskapen av hotell. Jack Mc Ginty är bas där.
— Vad är han för slags karl? frågade Mc Murdo.
— Vad för något! Har ni inte hört talas om basen?
