Sida:Fasans dal 1915.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 12 —

grin. Ni är av rätta sorten, om jag inte misstar mig.

— Detsamma tänkte jag, anmärkte den andre. Vi träffas nog igen.

— Jag är inte rädd för er, inbilla er inte det, röt Mc Murdo. Mitt namn är Jack Mc Murdo — kommer ni ihåg det? Vill ni mig något, så är jag till finnandes hos Jakob Shafters vid Sheridan Street i Vermissa. Jag gömmer mig inte för er, eller vad tror ni? Både natt och dag törs jag se sådana som er i synen, det kan ni lita på.

Från gruvarbetarna hördes ett sorl av medkänsla och beundran med anledning av den nykomnes oförfärade uppträdande, under det att de båda polismännen skakade på axlarna och åter började tala med varandra. Några minuter senare löpte tåget in på den illa upplysta stationen, och många stego av, ty Vermissa var mycket större än de övriga stationssamhällena utefter linjen. Mc Murdo ryckte till sig sin lilla läderkappsäck och ämnade begiva sig ut i mörkret, då en av gruvarbetarna tilltalade honom.

— Ni känner sättet att tala till en byling, kamrat, sade han i en ton av vördnad. Det var ståtligt att höra er. Låt mig bära er kappsäck och visa er vägen. Jag går förbi Shafters på väg till mitt eget schakt.

De andra gruvarbetarna ropade ”farväl!” i korus, då de lämnade plattformen. Innan