Sida:Fasans dal 1915.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 132 —

dy Edwards är här. Jag är Birdy Edwards!

Under tio sekunder efter detta korta tal hade rummet kunnat vara tomt, så tyst var det där inne. Kittelns väsning på härden steg gäll och skarp till örat. Sju likbleka ansikten — alla vända åt mannen som behärskade dem — voro lamslagna av skräck… Men så klingade det häftigt till, genom vartenda fönster trängde glänsande gevärspipor och gardinerna sletos ned från sina fästen.

Vid åsynen härav röt Me Ginty som en sårad björn och ville störta mot den halvöppna dörren. Där mötte honom en väl riktad revolver, bakom vilken kapten Marwins vid gruvpolisen ögon glänste. Mc Ginty ryggade tillbaka och föll ned i sin stol.

— Där har ni det tryggare, kommunalråd, sade mannen de känt som Mc Murdo. Och ni Baldwin, tag handen från pistolen, annars lurar ni bödeln än en gång. Släpp den, eller vid Gud — — Så där, det är bra. Fyrtio väpnade man omringa nu detta hus och ni kan själv beräkna era möjligheter. Tag deras pistoler, Marwin.

Det var ej möjligt att göra mostånd, hotade som de voro av alla gevären. Männen avväpnades. Buttra, modstulna och förbluffade sutto de kvar kring bordet.

— Jag skulle vilja säga er ett ord innan vi skiljas, sade mannen son narrat dem i fällan. Jag antar att vi inte träffas mer förrän