— 31 —
Några sekunder stodo Me Murdo och flickan tysta, men så slog hon armarna om honom.
— O, Jack, vad du var modig! Men det hjälper inte — du måste fly! I natt, Jack, i natt! Det är ditt enda hopp. Han traktar efter ditt liv. Jag läser det i hans förfärliga ögon. Vad har väl du för utsikt till räddning, då du har minst ett dussin emot dig, understödda av basen Mc Ginty och logens hela makt?
Mc Murdo lösgjorde hennes händer, kysste benne och sköt henne helt sakta tillbaka i stolen.
— Seså, min söta flicka, se så! Var inte orolig för mig. Jag tillhör själv Frimannaorden. Det har jag sagt din far. Jag torde inte vara bättre jag än de andra, så det är inte värdt att göra något helgon av mig. Nu kanske du också avskyr mig, då du har fått veta det.
— Skulle jag avsky dig, Jack! Så länge livet räcker, är det mig omöjligt att göra det. Jag har hört att det inte är något ondt i att vara en friman på andra ställen ; varför skulle det då nedsätta dig i mina tankar? Men om du är friman, Jack, varför går du inte då till basen Mc Ginty och gör dig till vän med honom? O, skynda dig, Jack, skynda dig! Laga att du först får in ditt ord, annars komma dig hundarna på spåren.
